lillsowi.blogg.se

Det blev en dubbeltittning förra veckan, av två vid första anblick liknande filmer. Egentligen har de bara tre saker gemensamt: en robot som vill bli mänsklig, lång tidsomfattning och Robin Williams.

 

 

En film som handlar som titeln syftar på en robot som lever i sisådär 200 år, plus en hel mängd kvalité mittemellan. I början en nyproducerad hushållsassistent som utav en slump innehar känslor, och viljan att själv bestämma och att själv bli mänsklig. Regisserad av Chris Columbus som senare fick göra film om en speciell pojke med ärr i pannan är detta en renodlad familjefilm med större ambitioner, upplyft av Robin Williams dramatiska och komiska glöd och med musik av James Horner i sitt esse är det faktiskt en underskattad pärla.

 

Bakom fasaden av en lättsam familjefilm döljer sig gigantiska frågor om evigt liv, hur det är att se sin familj tyna bort flera gånger om och vad som räknas som att vara männsklig. Framåt slutet blir den påtagligt mörk samtidigt som den förpackar dessa stora frågor på ett pedagogiskt och lättförstått sätt som jag tror passar utmärkt för både unga och äldre. Jag tror att om jag sett denna när det begav sig skulle den vara en av mina favoritfilmer som barn.

 

Den där Spielberg, han kan göra film han.

Ska det stå på min gravsten.

 

När en familjs liv trasas sönder när enda barnet blir svårt sjuk och inte ser ut att återhämta sig får fadern ett erbjudande från robottillverkaren där han jobbar om att testa en ny sorts barnrobot, för att hjälpa sin fru som har svårt att gå vidare. Denna robot inpräglar sig på den människan som säger en kod och utvecklar en 'artificiell' kärlek för denne. 

 

Mycket mer än så, kan jag inte riktigt säga, för som med många andra filmer ska man helst börja se dem helt utan andra intryck. Spielberg presenterar sin framtid med fantastisk fingerfärdighet, alla detaljer bara är där och är helt naturliga inom filmens egna värld, mycket liknande hans andra väldigt liknande film Minority Report; varje filmruta och varje minimala kamerarörelse är exakt planerad. Endast filmens öppning där robotens skapare bjuder på underbar retorik och teser om artificiella känslor visar på något mer än en enkel underhållningsfilm för barn. Barnstjärnefavoriten på 90-talet Haley Joel Osment är fantastiskt bra som roboten David vilket får mig att önska att han gör mer filmer, Frances O'Connor som Davids 'mamma' visar ett starkt och djupgående personporträtt som stannar kvar hos en länge. Även Jude Law dyker upp som en sexrobot (barnfilm haha) plus en liten cameo av Robin Williams.

 

Tillsammans med Hook är detta Spielbergs underskattade mästerverk, en upplevelse till film som aldrig varit mer relevant än vad den är idag. Med fantastiskt soundtrack av den alltid geniale John Williams och perfekt regi av Steven Spielberg själv är AI en film att bevara och uppskatta.

 

9/10