lillsowi.blogg.se/2014/august/the-fault-in-our-stars.html

Det finns en term som heter Manic Pixie Dream Girl (MPDG), meningen beskrivs såhär: "That bubbly, shallow cinematic creature that exists solely in the fevered imaginations of sensitive writer-directors to teach broodingly soulful young men to embrace life and its infinite mysteries and adventures" Alla karaktärer i denna film består av variationer av detta. Men det är inte alltid dåligt.

 

 

Redan i början av filmen statuerar huvudpersonen Hazel att detta är en mörk historia och blabla den slutar inte lyckligt. Är man smart och inte extremmasochist alternativt sadist kanske man borde stänga av filmen vid dessa ord; eller så är man en 'normal' tonåring (innefattar båda störningarna) och bestämmer sig för att gråta en skvätt. Det är inte ett nytt koncept att förklara något på detta viset i början av en film, American Beaty gjorde det först och Kick-Ass nämner just den i sin till synes dödscen "If you're reassuring yourself that I'm going to make it through this since I'm talking to you now, quit being such a smart-ass! Hell dude, you never seen "Sin City"? "Sunset Boulevard"? "American Beauty"? Alla nämnda exempel gjorde det bättre. Det fungerar såklart, eftersom filmen innehåller just så lite av just den tropen, och jag förstår att det är mest troligt taget direkt ur boken för att hjälpa oss tittare på traven, men det stör mig ändå att filmen skulle klarat sig utmärkt utan, den känns krystat.

 

 

Krystat, hmm, det passar ganska bra. Så går det naturligtvis när ungdomsböcker blir film; dialogen känns krystad. I början kände jag att den kanske skulle vara förutsägbar (plus att syrran berättat vad som händer), men i slutändan blev det inte riktigt så ändå, några törnar hann jag helt enkelt inte med. Filmen hinner behandla en mängd olika teman, några skulle man verkligen ha utforskat mer, särskilt den om oändligheter.

 

Det enda som Fault in Our Stars sällar sig ifrån resten bortsett från trevlig karaktärsutveckling är otroligt starkt skådespel från alla parter, särskilt Ansel Elgort och Shailene Woodley som huvudpersonerna Hazel och Gus; trots att Hazel är MPDG igenom hela filmen och Gus är extremast i början skakar just han av sig den sidan vilket är det bästa i hela filmen. 

 

 

Men vem fan klappar i Anne Franks hus?

 

Fast.. Willem Dafoe spelar Bomfalleralla

 

Hmm, filmens svenska titel är Förr eller senare exploderar jag.