Ender's Game
"In the moment when I truly understand my enemy, understand him well enough to defeat him, then in that very moment I also love him.”
Filmadaptioner utav böcker är knepiga, mycket översätter inte så bra till bioduken och måste därmed tas bort helt, själva grunden i en del böcker måste ibland även dem överges helt för att få formatet att fungera. En del måste delas upp för att få plats med allt material.
Som en tidigare läsare av boken var jag tidigare skeptisk till hur man skulle översätta övervåld mellan barn blandat med extrem psykisk terror; med Ender’s Game har Gavin Hood lyckats riktigt bra. Alla beståndsdelar från boken finns med, en stor fördel, men ändå en liten nackdel, då filmen blir så proppad av nyckelscener att det mellan dem knappt ryms något fillermaterial, något som i de flesta fall faktiskt behövs. I boken finns det otaligt många fler sekvenser i Krigsrummet, som förståeligt skalas ner till ursnyggt montagematerial, men behövs för att förstå Enders geni och ledarförmåga. Detta tillsammans med filmens hastiga slut är dess största nackdel, för funderingen varför man valt ett barn att göra detta stora och viktiga jobb kommer enkelt fram, något som bara adresseras en gång med en mening i filmen, och fyller hela kapitel i boken.
Relationen mellan Ender och Hyrum Graff porträtteras bra, den vanligtvis stele Harrison Ford klämmer här fram en auktoritär prestation, med små liknelser av en fadersgestalt. Asa Butterfield som Ender lyckas lätt att bära upp huvudrollen och är garanterat en skådespelare att hålla ögonen på. Den kända handlingen i filmen representeras bra, och får lika stort genomslag som när jag läste boken. Effekterna, musiken och designen är alla uppseendeväckande. En bra söndagsfilm.
“The enemy's gate is down.”
7/10