Syndoche, New York
Världens mest kända filmkritiker Roger Ebert kallade Syndoche, New York för 00-talets bästa film. Det finns något i det uttalandet.
Caden Cotard är en teaterregissör, som vinner ett pris för en av sina mindre uppsättningar och då äntligen får nog med kapital för att få färdigställa sitt magnum opus, nämligen att bygga en skalenlig modell av New York inuti ett varuhus i New York. Där ska han sedan roll sätta skådespelare som han själv, hans familj och vänner och sedan under filmens gång hans eget alter ego, en städare vid namn Ellen. Den första personen som han anställer är en man som förföljt honom i flera år och därmed kan leverera en riktigt naturtrogen prestation, mannens första jobb i pjäsen blir att hålla auditioner för rollen som sig själv. Enkelt, eller hur?
Stunden då Caden kliver in i varuhuset klipps nästan alla band med verkligheten, och filmens synopsis skulle vid det laget mest likna en psykosanalys.
” I've watched you forever, Caden, but you've never really looked at anyone other than yourself. So watch me. Watch my heart break.”
En film som i det stora hela handlar om livet självt, där handlingen på sätt och vis stuvas bort och får en mindre biroll under de 20 år som Caden framställer sitt mastodontprojekt, det känns som att filmen sväller och omfattar sin egena komplexitet och därmed aldrig är förlåtande för tittaren. Den alldeles för tidigt bortgångne Philip Seymour Hoffman gjorde tyvärr här sitt livs roll, en lågmäld prestation proppfull med nyanser och detaljer som absolut ingen annan hade kunnat förmedla på samma sätt, han förmedlar en melankolisk rollfigur med mängder av medicinska åkommor, som han aldrig backar ifrån att visa i denna brutala ålderskris. Hoffman omges av något som endast kan kallas för den kvinnliga skådespelareliten ledda av Catherine Keener och Emily Watson för att gestalta alla de kvinnor som Caden omger sig utav i sin pjäs.
Utan tålamod är filmen inte fullt dålig, men om man verkligen låter sig svepas med i Cadens pjäs om livet och döden, om ett hus som brinner tiotals år i sträck och om varuhuset inuti varuhuset i New York, så är det en otroligt belönande upplevelse som lager efter lager aldrig tycks få slut på absolut vansinniga saker att kasta mot oss. Allt detta med hjälp av underbar musik och väldigt skickligt använda effekter som faktiskt inte gör att man tänker på taket där långt ovanför skyskraporna.
En fullkomligt vansinnig film, i särklass den mest komplicerade jag någonsin sett. Men i slutändan otroligt belönande och mottaglig för grundlig analys. En absolut unik upplevelse som varmt rekommenderas.
” I will be dying and so will you, and so will everyone here. That's what I want to explore. We're all hurtling towards death, yet here we are for the moment, alive. Each of us knowing we're going to die, each of us secretly believing we won't”
10/10