Lost

 
 
"Don't tell me what I can't do!"
 
 
Ett gäng människor, från helt olika bakgrunder har alla olika anledningar till att de befinner sig på Oceanic 815 från Sydney till Los Angeles. En flygplanscrash tvingar dem att försöka överleva tillsammans på en till synes öde ö. Men allt är inte som det verkar och deras förflutna kommer snabbt tillbaka och hemsöker dem. 
 
 
Vi har Lost att tacka för Breaking Bad, Game of Thrones och andra långkörande TV-epos. Ingen hade någonsin testat sig på att gå emot strömmen och skapa ett långvarit epos som kräver tittarens uppmärksamhet under bästa sändningstid, särskilt ett program som perfektade cliffhangern; det gick ju knappt att vänta på nästa veckas avsnitt, hysterin var total, avsnitten och avslöjanden studerades noga och teorierna om seriens slut blev allt vildare under dess gång. Fenomenet var ett faktum och alla väntade spänd på upplösningen. 
 
 
"Two days after I found out I had a fatal tumor on my spine, a spinal surgeon fell out of the sky... and if that's not proof of God, I don't know what is. "
 
 
Själv gick jag i sexan när första avsnittet sändes, likt Prison Break (fast bättre) diskuterades utvecklingen i serien idogt på syslöjdslektionen vi hade dagen efter, som jag tog del av tack vare att jag trotsade mina föräldrar och antingen satt i trappen och tjuvkikade eller lirkade igång tv-apparaten på övervåningen. Det satte även djupa spår, vildsvinen som busade och rökmonstret som levde rövare skrämde skiten ur mig. Men likt intresset hos mina kamrater dalade även alla andras intresse när de började inse att det inte skulle bli mycket åkande ifrån den där ön. 
 
 
"Backgammon is the oldest game in the world. Archaeologists found sets when they excavated the ruins of ancient Mesopotamia. Five thousand years old. That's older than Jesus Christ... Their dice were made of bones. Two players, two sides. One is light, one is dark." 
 
 
Serien får allra mest kritik för att vara osammanhängande, utdragen och för att ha ett väldigt speciellt slut. Om du tycker att Lost är för komplicerat för att förstå sig på så kan du gärna återvända till att kolla på The Big Bang Theory. Det stämmer bra att många idéer bollades med, en del skrotades under tredje säsongen och framåt då man började få en bild av vars serien skulle tas, dessa tappade trådar märks tyvärr av och får aldrig något avslut; men Lost handlade ju inte heller om att ge svar på alla frågor. Första säsongen av Lost står sig likt första säsongen av The Walking Dead som perfektion inom TV-mediumet, vattendelaren för båda serierna kom i andra säsongen, Lost skiftade sin fokus från spektaklet och hoppet om räddning till karaktärerna och deras bakgrund; Walking Dead skaffade sig en ny showrunner, och störtdök i kvalité. En gjorde onekligen rätt, den andra inte så mycket.
 
 
"If we can't live together, then we're going to die alone."
 
 
Karaktärerna bygger en serie, skådespelarna ger dom liv. Lost är fullproppad med perfekta skådespelarinsatser, många svåra att glömma. Det är en stenhård ensembleprestation, med många favoriter att välja mellan, vare sig om det är Jack, Kate, Locke, Hurley eller Sawyer, alla har brister och styrkor, alla går att gilla. Karaktärsutvecklingen är även den sanslös, och många dör, många skiljs åt, frivilligt och ofrivilligt. När man då kan deras historia och allt de har gått igenom fram till slutet är det ett hårt slag i solar plexus att se dem dö. Ibland blir det en lycklig vändning när några hittar varandra, vilket framkallar storböl; här tänker jag allra mest på seriens avslutande avsnitt. En bergodalbana i grunden.
 
 
Musiken måste få sig ett alldeles eget omnämnade.
Michael Giacchinos soundtrack är alltid där, från den kända titelslingan till att hålla ett hårt
grepp i seriens emotionella inslag. Sällan är det tyst, alltid är det spännande. Den absolut bästa
musiken som komponerats för TV och rivaliseras endast av den allra bästa filmmusiken.
                                                                                   
 
 
När vi nådde sista säsongen av Lost kändes det precis som att gå på begravning, efter fem år tillsammans med dessa karaktärer var det nu slut. Ett absolut värdigt avslut för en sådan resa som vi med dem tillsammans har gått igenom. För att kunna sammanfatta allt Lost handlat om under sin tid skulle det krävas ett ordlexikon, för själva livet är seriens byggsten, födelse, död, kärlek, förlust och tro tar alla stor roll i seriens centrum. En fulländad förenkling av hur det är att vara människa.
 
 
"4 8 15 16 23 42"
 
 
Ett filmiskt mästerverk, som trollband en hel värld. Som konfunderat tusentals, tvingat fram mängder av tårar och ilska, definitionen av kult, en unik upplevelse ger Lost det enklaste och mest absoluta betyget jag någonsin satt.
Från det att Jack öppnade sina ögon var jag hemma.
 
 
10/10